förlossningen
jaaaa i dag är det ett år sen nästan precis som man var mitt i förlossningen.
Jag hade ju en så lång å jobbig förlossning den började redan på fredag natt, jag vaknade vid 2-3 tiden av att jag hade så ont då gick jag upp och började läsa om att föda barn....... efter en stund började jag blöda jätte lite å enligt boken va det ett av teckena att den lilla var på väg.
Jag smög in till mathias för att berättade, han sa väl typ bara jaha sen la han sig igen, trevlig karl man har men han är alltid omöjlig när han är trött och vill sova.
Själv hade jag så jävla ont så jag lade mig på soffan det var bara det att VARJE gång jag fick en värk fick ja lov att ställa mig upp, gjorde för ont å ligga.
På lördag morgon ringde vi till familjen och berättade att nu är bebisen på väg, sen var det bara å uthärda värkarna och kolla hur lång tid det var mellan varje, det var ca 7-8 minuter och man får ju inte åka till förlossningen innan man har 2 till tre minuter mellan varje värk.
Mathias ringde förlossningen flera gånger men jag fick inte komma upp, så det var bara att bita ihop men det gjorde ju så JÄVLA ont , sova var det inte tal om eftersom jag måste stå när värkarna kom.
Mathias syster Helena lilla Emma och Anders kom upp en stund å kollade på den plågade lilla jag.
På eftermiddagen fick mathias lov att åka iväg en sväng så syster Millis kom hit å passade mig, hon hade jätte kul när jag hade ont, hon höll på och fottade mig mitt i värkarna för att sedan skicka bilderna till massa folk.
Sen mot kvällningen bestämde jag mig för att gå till affären, ska ju vara bra att gå mycket när bebisen är på väg för då ska förlossningen gå fortare(men inte i mitt fall ha ha).
Men fy fan vilken tid det tog, man fick ju lov å stanna hela tiden och arbeta sig igenom en värk, väl hemma igen åt jag nån pasta med räkor som jag köppt på affären( den va jätte god fast det tycker jag inte nu längre).
Jaha så var det kväll igen, måste ju försöka sova men det gick ju inte, och när natten kom smygandes och Mathias lade sig för att sova vart värkarna ännu jobbigare, för man kände sig så liten å ensam plus att man inta hade en aning om hur förlossningen skulle forsätta.
På morgonen stod jag inte ut längre så då åkte vi äntligen in, barnmorskan där trodde inte att jag öppnat mig nånting men när hon känt efter visade det sig att jag va öppen hela 5 cm jiiihhhaaa halvägs, så då fick vi ett rum och vart inskrivna (sen sa vi att vi skulle gå en sväng men igentligen sjutsade Madeleine oss hem för att hämta våran väska med alla saker som vi packat till förlossningen).
När vi kom tillbaka fick vi prata med en kvinlig läkare och eftersom jag inte sovit på så länge ville hon stanna förlossningen och ge mig nått att sova på och sen sätta igång mig igen nästa dag( det ville ju inte jag för ja ville ju ha min bebis men läkaren bestämde att så blir det).
Fick då ett jätte trångt varmt rum med två sängar, fick en spruta och några piller som skulle stanna förlossningen.
Men inget hände värkarna bara fortsatte så efter ett par timmar gick vi ut till barnmorskan som då bestämde att vi skulle fortsätta förlossningen istället( tyckte jag va bra ville ju ha den överstökad) dom tog hål på hinnan så vattnet gick, sen fortsatte det hela med många timmar av värkar, lustgas och mycket gående mellan vårat rum å toaletten.Jag och mathias vart lite osams en stund men allt var ett missförstånd vi var ju så trötta och stressade båda två :)
Efter ett tag stod det still och jag öppnade mig inget mer dom gav mig värkstimmulerande dropp som dom höll på och krångla med, för hjärtljuden gick hela tiden ner på den lilla och då fick dom stänga av det men då slutade istället värkarna så dom satte igång det igen på det viset såg det ut en lång stund framöver.
Till sist så var värkarna så kraftiga ( det gjorde så innihelvete ont) att jag bad om ryggbedövning som jag inte skulle använda mig av hade jag bestämt innan, Men jag kan lova det var det bästa jag gjort värkarna försvann nästan helt och man kunde vila ett par timmar så jävla skönt kan jag lova.
När klockan var ett började krystvärkarna komma och då kom smärtan smygande tillbaka
, jag har vaga minnen av att när vi gick till toa kom ett nytt par som va i början av sin förlossning och jag stod hängandes i den där gå stolen dom har och bara vråla av smärta (jag lät some en brunstig tjur eller nått ha ha) stackars männinskor dom måste blivit livrädda när dom såg mig och fick se vad dom själv hade att vänta sig .dom sista timmarna var dom jobbigaste minns bara allt som i dvala , och barnmorskan jag hade under natten hjälpte mig inte att krysta( det var bara vi som födde den natten så hon hade fan tid å va med oss men det var hon inte, jag var lugn när hon var hos oss men när hon gick vart jag rädd å osäker så det förhalade förlossningen jag är säker på att om hon varit hos oss hade det gått fortare!!)
Vid sju på morgonen var det byte så då kom en annan barnmorska och hon va jätte bra hon hjälpte mig igenom varje värk å hon fanns vid min sida, det var även en undersköterska och en praktikant med (den där jädrans praktikanten tog över mathias roll jädrans kärring det va hon som höll mig i handen och gav mig vatten på slutet jag ville att det skulle vara mathias men det var inte så lätt å säga nått mellan värkar lustgas vrål å krystningar)
Sen var jag så jävla rädd att ta i när jag krysta för jag ville inte att det skulle komma bajs, men det gör det för dom flesta men det brydde jag mig inte i sen när allt var i fullgång.
Dom sista krystvärkarna var så jobbiaga att jag somnade mellan dom( fick sova typ en minuet ha ha och det var fan inte skoj att gång på gång vakna till den värsta smärta man kan tänka sig!!)
Mathias vart då lycklig för under en krystvärk tryckte jag på så bra att nästan hela bebisens huvud kika ut då såg han att hon hade mörkt hår.
Till sist börjad hjärtljuden gå ner på den lilla så dom fick kalla på läkare, dom va tvungna att använda sig av en sugklocka.
In i rummet kliver en läkare som haltar å e typ en halvmeter hög, han ställer sig vid min sida för å berätta hur det går till men allt jag hör är ett mummlande..........
Innan dom kan fortsätta måste dom bedöva mig,barnmorskan tar fram den längsta spruta jag sett och för sedan in den och sticker...... det var fan det värsta under hela förlossningen har aldrig skrikit så mycket i mitt liv det gjorde så förbannat jävla ont och när jag tror allt är över tar hon fram en till för å bedöva andra sidan....................sen var det dags för läkarn att föra in sugklockan och tror ni inte på fan att han slinter ont ont ont.......... så han får göra om det sen är det bara för mig att krysta medans dom dra och drar jag tänker att nu går jag av och större än så här kan ja inte bli, sen känner jag ett plopp och jag tror det hela är över men det var bara huvudet så nästa krystvärk jag får är det samma sak igen känns som om dom sliter ut en lastbil ur mig, men till sist är det äntligen över dom lägger den lilla på bröstet allt blir lugnt och smärtan är som bortblåst...............
Trodde att allt var över men så skulle ju moderkakan ut ( glömde de i allt glädje rus) men det känndes knappt plus att man skulle sys oxå (vart bara 3 stygn) det känndes men gjorde inte ont jag va bara så rädd för mer smärta så man spände sig...............Så efter 56 timmar av kämpande med massa smärta är hon äntligen här vilken lycka och glädje att äntligen få se sitt lilla barn i ögonen känna den lilla varma kroppen mot sin våran underbara älskade bebis finns nu hos oss...... mamma å pappa älskar dig så mycket <3
TÄNK ATT DET ÄR NÄSTAN ETT HELT ÅR SEN DU KOM LILLA VÄN DU HAR GJORT VÅR AT LIV FULLÄNDAT!!!!
Jag hade ju en så lång å jobbig förlossning den började redan på fredag natt, jag vaknade vid 2-3 tiden av att jag hade så ont då gick jag upp och började läsa om att föda barn....... efter en stund började jag blöda jätte lite å enligt boken va det ett av teckena att den lilla var på väg.
Jag smög in till mathias för att berättade, han sa väl typ bara jaha sen la han sig igen, trevlig karl man har men han är alltid omöjlig när han är trött och vill sova.
Själv hade jag så jävla ont så jag lade mig på soffan det var bara det att VARJE gång jag fick en värk fick ja lov att ställa mig upp, gjorde för ont å ligga.
På lördag morgon ringde vi till familjen och berättade att nu är bebisen på väg, sen var det bara å uthärda värkarna och kolla hur lång tid det var mellan varje, det var ca 7-8 minuter och man får ju inte åka till förlossningen innan man har 2 till tre minuter mellan varje värk.
Mathias ringde förlossningen flera gånger men jag fick inte komma upp, så det var bara att bita ihop men det gjorde ju så JÄVLA ont , sova var det inte tal om eftersom jag måste stå när värkarna kom.
Mathias syster Helena lilla Emma och Anders kom upp en stund å kollade på den plågade lilla jag.
På eftermiddagen fick mathias lov att åka iväg en sväng så syster Millis kom hit å passade mig, hon hade jätte kul när jag hade ont, hon höll på och fottade mig mitt i värkarna för att sedan skicka bilderna till massa folk.
Sen mot kvällningen bestämde jag mig för att gå till affären, ska ju vara bra att gå mycket när bebisen är på väg för då ska förlossningen gå fortare(men inte i mitt fall ha ha).
Men fy fan vilken tid det tog, man fick ju lov å stanna hela tiden och arbeta sig igenom en värk, väl hemma igen åt jag nån pasta med räkor som jag köppt på affären( den va jätte god fast det tycker jag inte nu längre).
Jaha så var det kväll igen, måste ju försöka sova men det gick ju inte, och när natten kom smygandes och Mathias lade sig för att sova vart värkarna ännu jobbigare, för man kände sig så liten å ensam plus att man inta hade en aning om hur förlossningen skulle forsätta.
På morgonen stod jag inte ut längre så då åkte vi äntligen in, barnmorskan där trodde inte att jag öppnat mig nånting men när hon känt efter visade det sig att jag va öppen hela 5 cm jiiihhhaaa halvägs, så då fick vi ett rum och vart inskrivna (sen sa vi att vi skulle gå en sväng men igentligen sjutsade Madeleine oss hem för att hämta våran väska med alla saker som vi packat till förlossningen).
När vi kom tillbaka fick vi prata med en kvinlig läkare och eftersom jag inte sovit på så länge ville hon stanna förlossningen och ge mig nått att sova på och sen sätta igång mig igen nästa dag( det ville ju inte jag för ja ville ju ha min bebis men läkaren bestämde att så blir det).
Fick då ett jätte trångt varmt rum med två sängar, fick en spruta och några piller som skulle stanna förlossningen.
Men inget hände värkarna bara fortsatte så efter ett par timmar gick vi ut till barnmorskan som då bestämde att vi skulle fortsätta förlossningen istället( tyckte jag va bra ville ju ha den överstökad) dom tog hål på hinnan så vattnet gick, sen fortsatte det hela med många timmar av värkar, lustgas och mycket gående mellan vårat rum å toaletten.Jag och mathias vart lite osams en stund men allt var ett missförstånd vi var ju så trötta och stressade båda två :)
Efter ett tag stod det still och jag öppnade mig inget mer dom gav mig värkstimmulerande dropp som dom höll på och krångla med, för hjärtljuden gick hela tiden ner på den lilla och då fick dom stänga av det men då slutade istället värkarna så dom satte igång det igen på det viset såg det ut en lång stund framöver.
Till sist så var värkarna så kraftiga ( det gjorde så innihelvete ont) att jag bad om ryggbedövning som jag inte skulle använda mig av hade jag bestämt innan, Men jag kan lova det var det bästa jag gjort värkarna försvann nästan helt och man kunde vila ett par timmar så jävla skönt kan jag lova.
När klockan var ett började krystvärkarna komma och då kom smärtan smygande tillbaka
, jag har vaga minnen av att när vi gick till toa kom ett nytt par som va i början av sin förlossning och jag stod hängandes i den där gå stolen dom har och bara vråla av smärta (jag lät some en brunstig tjur eller nått ha ha) stackars männinskor dom måste blivit livrädda när dom såg mig och fick se vad dom själv hade att vänta sig .dom sista timmarna var dom jobbigaste minns bara allt som i dvala , och barnmorskan jag hade under natten hjälpte mig inte att krysta( det var bara vi som födde den natten så hon hade fan tid å va med oss men det var hon inte, jag var lugn när hon var hos oss men när hon gick vart jag rädd å osäker så det förhalade förlossningen jag är säker på att om hon varit hos oss hade det gått fortare!!) Vid sju på morgonen var det byte så då kom en annan barnmorska och hon va jätte bra hon hjälpte mig igenom varje värk å hon fanns vid min sida, det var även en undersköterska och en praktikant med (den där jädrans praktikanten tog över mathias roll jädrans kärring det va hon som höll mig i handen och gav mig vatten på slutet jag ville att det skulle vara mathias men det var inte så lätt å säga nått mellan värkar lustgas vrål å krystningar)
Sen var jag så jävla rädd att ta i när jag krysta för jag ville inte att det skulle komma bajs, men det gör det för dom flesta men det brydde jag mig inte i sen när allt var i fullgång.
Dom sista krystvärkarna var så jobbiaga att jag somnade mellan dom( fick sova typ en minuet ha ha och det var fan inte skoj att gång på gång vakna till den värsta smärta man kan tänka sig!!)
Mathias vart då lycklig för under en krystvärk tryckte jag på så bra att nästan hela bebisens huvud kika ut då såg han att hon hade mörkt hår.
Till sist börjad hjärtljuden gå ner på den lilla så dom fick kalla på läkare, dom va tvungna att använda sig av en sugklocka.
In i rummet kliver en läkare som haltar å e typ en halvmeter hög, han ställer sig vid min sida för å berätta hur det går till men allt jag hör är ett mummlande..........
Innan dom kan fortsätta måste dom bedöva mig,barnmorskan tar fram den längsta spruta jag sett och för sedan in den och sticker...... det var fan det värsta under hela förlossningen har aldrig skrikit så mycket i mitt liv det gjorde så förbannat jävla ont och när jag tror allt är över tar hon fram en till för å bedöva andra sidan....................sen var det dags för läkarn att föra in sugklockan och tror ni inte på fan att han slinter ont ont ont.......... så han får göra om det sen är det bara för mig att krysta medans dom dra och drar jag tänker att nu går jag av och större än så här kan ja inte bli, sen känner jag ett plopp och jag tror det hela är över men det var bara huvudet så nästa krystvärk jag får är det samma sak igen känns som om dom sliter ut en lastbil ur mig, men till sist är det äntligen över dom lägger den lilla på bröstet allt blir lugnt och smärtan är som bortblåst...............
Trodde att allt var över men så skulle ju moderkakan ut ( glömde de i allt glädje rus) men det känndes knappt plus att man skulle sys oxå (vart bara 3 stygn) det känndes men gjorde inte ont jag va bara så rädd för mer smärta så man spände sig...............Så efter 56 timmar av kämpande med massa smärta är hon äntligen här vilken lycka och glädje att äntligen få se sitt lilla barn i ögonen känna den lilla varma kroppen mot sin våran underbara älskade bebis finns nu hos oss...... mamma å pappa älskar dig så mycket <3
TÄNK ATT DET ÄR NÄSTAN ETT HELT ÅR SEN DU KOM LILLA VÄN DU HAR GJORT VÅR AT LIV FULLÄNDAT!!!!
Kommentarer
Trackback
